Spenderade helgen som var i Gamleby, någonstans i Småland. Blev en aning positiv till de ortsbor jag kom i kontakt med. De som tvingats flytta in för att de ska läsa på folkhögskolan räknas inte till den kategorin. De fotar och super ett år innan de rullar vidare.
Jag har en bild, delvis baserad på egna erfarenheter, av hur dessa lantisar skulle vara, hur de interagerar med besökande Stockholmare som undertecknad. De är lite sämre klädda, lite mindre sofistikerade. Mindre coola – rent krasst uttryckt – med indiepojkar i rosa skjortor. Till en början kändes det som om jag hade rätt. Vi – en grupp om tio personer – satt inomhus på den lokala puben. De intog bordet utomhus, med endast ett fönster som skiljde oss åt. Kände tidigt en isande blick som genomborrade mig. En bedömande blick. De granskade mig. Allt eftersom de kom in för påfyllning av öl öppnade de upp sig, konverserade med vårat gäng. Jag måste vara den minst skräckinjagande personen jag känner, möjligen Vladimir, så jag blev inte förvånad när en av grabbarna höjer rösten och hostar fram “Öh.. du i rosa. Va heteru rå?”. “Dawid” svarar jag, en aning reserverat.
Sedan slår de om. Börjar prata. På riktigt. De är stolta över att bo i Gamleby. Inte heller stör de sig på att vi från Stockholm “tror att vi är något”. Ingen dryg kommentar “Öh, du är böööög va?” (den enda bögkommentaren fälldes av en i vårat gäng, en tjej från Helsingborg). Istället bjöd de på öl på internatet. Sedan försvann en ur deras gäng och jag blev uppriktigt ledsen. Han var väldigt schyst och rolig.
Sedan lyssnade jag på Sigur Ros för första gången (har såklart lyssnat förut men nu lyssnade jag förutsättningslöst). Det var väldigt vackert. Provade även Helsingsborgs té, vilket var en hit.
Sedan fanns det andra incidenter som gnager i bakhuvudet. Saker som tvingat mig att omvärdera saker och ting. Men det är skönt att man kan välja bort skor som skaver.
The Tough Alliance, som rubriken åsyftar, har återigen blivit min räddning när höstrusket äntrar.
